För att ta det från dagens början:
Jag sov ganska bra fram till klockan 3,30 då jag skulle mata Lovisa full, från kl 4 fick hon inte ammas mer. Det gick bra och med hjälp av Snooze fick hon i sig så mycket det bara gick. Vi somnade om och 5,20 gick vi upp för att göra oss redo för avfärd. Mamma (mormor) kom morgonpigg samtidigt som kaffebryggaren puttrade igång. Det var en helt surrealistisk känsla, lite som när värkarna kom för snart 6 månader sedan och mamma kom för att även då passa barnen. Tack mamma för att du ställer upp!
Vi bara la över gullungen i bilstolen, packade in allt, pussade killarna hejdå och gjorde oss redo att åka. I fönstret stod Rasmus med sitt stora leende och vinkade.
Tempen togs och hon fick en Landstingetsärk på sig, det var dax att gå ner till operation.
Vi kom till välbekanta rum och fick träffa narkosen, hon fick lite go medicin i rumpan och hon blev tröttare och tröttare, men fortfarande alldeles underbar och med sitt goa humör både log och skrattade hon mot alla som kom in i rummet. Med underbara rockar och mössa fick vi sedan gå in i en sal där vi satte oss tillrätta och hon fick lite sladdar uppkopplade, sedan la de en mask över hennes lilla mun och näsa, först pratade hon på men efter en stund slappnade hon av och jag fick lägga henne på sängen. Jag sa ett hejdå, vi ses snart igen och sedan fick vi gråtandes lämna henne där.
En fruktansvärd känsla men också på nåt sätt lättande, nu var vi där. Det vi fasat för så länge var verklighet och nu var det inget vi kunde göra. Jag trodde det aldrig, att jag skulle klara det. Jag hade sett framför mig hur jag skulle behöva släpas ifrån henne, hålla mig fast i väggar och dörrar för att slippa skiljas från henne. Men vi gjorde det.
Eftersom det skulle ta många timmar tog vi mod till oss för att gå ut och fika. Logiskt sett så är det ju inte oss de skulle ringa på om något skulle hända, tids nog skulle vi få komma till henne men vi kunde hålla oss ifrån sjukhusområdet ett tag. Vi promenerade hand i hand ner mot Linnégatan och njöt trots allt över att få tid med varandra, kunde både skämta och skratta. En bit från sjukhuset inser jag att jag måste ju pumpa ur för att inte spränga brösten, så det första vi fick göra var att inhandla en bröstpump. På ett kafé fick jag sedan pumpa ur på toaletten. Efter en andra koppen kaffe och en god macka promenerade vi tillbaka till sjukhuset och vi försöker nu vila upp oss. Försöker att inte tänka på vad de gör med Lovisa, bara att det går bra och att vi snart kanske får reda på något.
Det går bättre än vad jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar