Jag vägrar göra detta!

Så kom påsken med påsklov för killarna och ledigt för Tommy, och det fanns tid att tänka...Då kom det över mig igen: Jag går inte med på detta!
Det vi fick som info på inskrivningen var bla att vi skulle försöka få henne att ta ersättning i flaska för det skulle underlätta och de ser hur mycket hon äter. Lilla sötaste Lovisa är som sina bröder, älskar mammas goa mjölk och vill inte ha flaska. Vi gjorde några försök med att Tommy skulle mata henne och jag inte var i närheten, men inte, det gick inget vidare. Detta var jättejobbigt, men ännu jobbigare var att de även tyckte att hon borde lära sig att sova i egen säng eftersom hon kommer att ligga själv på sjukhuset. Att redan behöva skiljas från min lilla var vidrigt, hon trivs så bra på kudden brevid mig eller under armen där hon ofta somnar efter att tuttat på nätterna. Det slet i mig detta, jag har ju en helt annan känsla inför att amma Lovisa, jag vet att det kommer gå över i sinom tid och att hon en dag kommer att sova i egen säng, men det är OK att sova hos mig just nu. Vi sover båda bra så varför inte fortsätta med det. Men nu tvingar mig en annan att skilja oss åt, jävla operation och jävla skit att detta drabbat oss...hennes plats är hos mig!
Jag var även ledsen och upprörd över själva överlämnandet till operationen och maktlösheten när hon är ifrån mig.

Jag och Tommy pratade mycket om detta och vi kan konstatera att vi hanterar detta på olika sätt. Jag behövde nån att prata med.

Genom avdelningen på sjukhuset fick kontakt med och en tid att prata med deras psykolog redan veckan efter. I samma samtal med avdelningen berättade jag om min stora ångest om Lovisas amning och sova i egen säng. Den underbara sköterskan sa ungefär: Skit i det, gör det som du tycker passar er bäst. Att hon ska kunna ta flaska är för att vi ska veta hur mycket hon äter, men det känner ju du själv hur mycket hon ammar och att sova i egen säng, det löser vi.
Jösses, det samtalet gjorde mig lipfärdig och överlycklig. Den kvällen gick jag och la mig med Lovisa så gott brevid mig på kudden och det tuttades så gott den natten.

Hos psykologen
Det var ett skönt och behövligt samtal, det jag fick ut mest var att jag arbetar på rätt sätt med att bearbeta allt. Mina svar på hennes frågor var ungefär det hon skulle råda mig till. Tala om det, skriva om det. Inte googla om vartenda hemskt fall eller läsa om andras olyckor. Lovisas fall är hennes egna unika. Hon sa till mig att hon inte kan säga att allt kommer att gå bra, det kan inte hon veta och det kan ingen veta, men statistiskt sett går det bra. Hon finns på avdelningen under veckorna och finns där om jag behövde prata mer. Skönt!

Efter samtalen med både avdelning och psykolog kändes det lite bättre.