Inget släng med huvet, ett ärr som läker, hår som växer och en liten going som kryper och ställer sig upp, drar i saker, skrattar, pratar, äter, spottar ut, busar och myser med oss alla i familjen.
Allt vi varit med om bleknar och all oro över Lovisas missbildning och operation känns så avlägsen. Jag är så glad att jag skrev ner allt under tiden, att jag kan slängas tillbaka till känslorna, att jag inte glömmer bort dem, för det var ett helvete det vi gick igenom. För det är just så...vi gick igenom det! Tänk vad man klarar.
Det känns som om denna historien är avslutad nu, vi kan fortsätta med vårt liv. Det kommer garanterat andra orosmoment i Lovisas eller pojkarnas liv, men det tar vi då. Hoppas att jag med mina texter kan stötta någon annan i liknande situation, få ut lite kunskap om Kraniosynostos och få berätta om hur tacksamma vi är för guldmänniskorna som tagit hand om oss på Sahlgrenska, från kirurger till undersköterskor, ni gör ett underbart jobb!
Jag kanske kommer med fler inlägg i denna blogg, vem vet, men just nu känns det som att detta kapitel är slut.
