Ett slags bakslag...

Allt går bra, det gör det verkligen. Det som är jobbigt är att hennes medicin ska tas i rumpan och hon verkar få obehag av det, vi har provat med flytande men det gillas ännu värre. Igår kväll gallskrek hon efter att hon fått 2 st suppar i rumpan, efter 10 minuter bajsade hon och vi var osäkra på om hon fått medicinen tillgodo. Efter samtal med avdelningen ville de vi skulle avvakta de 6 timmar till nästa dos, för att inte ge henne för mycket. Efter ett  bra tag lugnade hon sig och verkade ha fått i sig lite av medicinen och jag passade på att gå och lägga oss. natten blev riktigt bra iallafall.

Det jag har svårt med är hennes utseende. Om jag tittar på henne nu så känner jag inte riktigt igen henne...om jag tittar på bilder innan operationen så är det min Lovisa, och efter operationen var det hon också för hon var så svullen så hon var sig så olik men ändå hon. Nu...är detta den nya Lovisa...hur mycket mer svullnar hon av...jag blir ledsen och som besviken på mig själv...det är ju hon men inte som vi fick henne...pannan är så jämn och fin, men hennes ena öga känner jag  inte igen. Så jobbigt att känna så här, än värre att skriva ner... Tommy ser hela henne och känner igen henne och menar på att det är just det ögat som svullnaden var värst på så det kommer lägga sig ännu mer. Får vänta och se...

Hon är min hjälte som klarat detta, så stark och go och glad.

Hemma igen - efter 5 dagar

Vi sov gott till halv 6 och Lovisa vaknade och ville ha mat, sedan var hon sitt vanliga glada jag och jag passade på att duscha, frukostbrickan kom in och efter några tuggor på den goa mackan knackade det på dörren.

Lovisa ville gärna sitta upp och leka

En läkare och sköterska kom in. Han hade ju redan fått en redogörelse om natten och att hon fått morfin så han tyckte nog att vi skulle stanna iallafall över dagen för att kunna se hur det går, och sedan se inför natten. Han frågade vilka andra mediciner hon fick och jag svarade vad jag visste, att det bara var Alvedon och morfin om det inte skulle räcka, hm...sa han och sa att han skulle kolla hennes medicinering och strax återkomma.
Han lämnade rummet och jag ringde ledsen hem till Tommy och sa att det såg illa ut att få komma hem idag, jag var ledsen och ville inte göra pojkarna detta, men förstod ju att jag inte kunde lämna avdelningen om inte Lovisas smärtlindring var under kontroll. Tommy höll ju med och sa att vi får avvakta, med en tår i ögat bestämde vi att se dagen an.
En stund senare kom läkaren in igen och räckte fram en lapp till oss.
-Ni har ju inte fått prova de riktiga grejerna, hade hon fått detta inatt hade hon somnat så gott utan morfin!
Jag blev så glad att jag höll på att hoppa ur sängen och krama om honom.
-Jag ska fråga varför de inte gett henne detta istället för morfinet, hon har haft såpass lite smärta att detta kunde använts istället. Om ni anpassar efter dessa maxdoser så kommer ni klara er toppen hemma, så åk ni hem!
Åhhh, det var så ljuva ord, vi hade ett ess i rockärmen, om Alvedonen togs regelbundet kunde denna andra komplettera och hjälpa henne över det kommande dagarna. Nästa telefonsamtal med Tommy blev så härligt!!!

Svullnaden blir mindre för varje timma

Nu skulle vi bara fixa det sista, tvätta hennes hår och ta bort venkatetern, jag fick lagt upp en plan med goaste sköterskan och efter mat och medicin hjälptes vi åt att tvätta huvudet och hon fick försiktigt bort tejpen över grejen som höll fast röret som försett Lovisa med morfin och där prover tagits. Det sista som hörde till sjukhuset, sedan var Lovisa helt fri och kunde vara vår helt fullt ut.

Jag städade undan och packade på vagnen, sa hej då till alla och i ett  lyckorus knallade jag själv ner till huvudingången där de skulle möta mig. Den blicken i ögonen på pojkarna när de såg mig och vi sprang och omfamnade varandra var som hämtat ur en film. Goaste barnen som jag längtat så efter var hos mig igen!!!
Vi släppte varandra och de sneglade ner i vagnen på Lovisa som sov gott, lite på snedden med huvudet så ärret syntes lite. Jesper tittade med fasa och höll för munnen: Stackars lilla dosingen...
Rasmus var väldigt avvaktande och ville knappt titta, men vi förstod att det tar tid att vänja sig. Vi började gå mot bilen, Jesper glatt hoppande med Tommy och Rasmus hjälpte mig att köra Lovisa, hon vaknade till och Rasmus kunde inte hålla sig eller han glömde sig och började med sin härliga storebrors röst gulla och prata henne, när sen leendet kom från Lovisa att hon kände igen honom lossnade det lite för Rasmus.

Bilresan hem var som vanligt och gick bra, väl hemma var det så skönt att sitta i soffan igen och bara slappa.

Rasmus och Jesper studerade Lovisa ibland när de passerade henne. Helt overkligt satt hon igen i sin stol och livet bara flöt på...vi höll kolla på medicintiderna och var vaksamma på hennes rörelser så att hon inte hade ont eller slog sig i huvudet med nån leksak. Allt gick så bra.

Det bara flyter på så bra och jag kan inte fatta att operationen är över och att vi sitter här igen tillsammans. Ett jättestort ärr över hennes skalle är ju beviset men det känns så overkligt.
Jag var lite nervös inför först natten hemma med tanke på den usla sista natten på sjukhuset, men så gott som jag sov de natten hade jag inte gjort på länge, även Lovisa var glad att vara hemma igen.

Nu kan jag inte hålla mig från att ge henne riktig mat,
och morotspurén var så uppskattad

Nam, nam...

Dag 4 - leendet är tillbaka!!!

Inatt var det hårda pix för mig igen, fick ta hand om Lovisa själv över natten, jag ammade vid halv 12, 2 och  5, däremellan slumrade jag och de kom in varannan timme för att kolla henne. Morfin fick hon en liten skvätt vid  halv nio på kvällen och sedan först vid 5-tiden i morse. Annars klarar hon sig bra på Alvedon i rumpan.
Vi tog sovmorgon men vid halv 8 var det fullt ös. Frukostbeställningen togs upp som på värsta lyxhotellet och med en klunk kaffe i munnen och med en halväten macka kom kirurgen på besök, han var jättenöjd och trodde att vi kanske kunde få komma hem imorgon. Om hon klarar sig utan morfin över natten så verkar det lovande.

Lovisa kan idag öppna nästan hela sitt vänsteröga och lite av det högra, svullnaden har verkligen gått ner men den är stor fortfarande.
Lite tester och vanlig skötsel av Lovisa och under denna ljuvliga morgon kom leendet tillbaka. Det har under förmiddagen kommit både prat och skratt och vi känner igen henne mer och mer. Tommy skickade ut mig på en promenad för lite frisk luft och vi har tagit Lovisa på vagnspromenad i korridoren.

Dag 4 - morgon

Skäggiga pappa kan vi både känna och se

Avdelningen skulle stänga för tidig helg och jag fick under kvällen flytta över till korridoren brevid, handkirurgen. Inga problem, det så likadant ut och jag fick till och med toalett på rummet. Jag var så laddad att få åka hem dagen efter att jag kände knappt för att packa upp.

Kvällen var som vanligt, men framåt sen kväll kunde Lovisa inte komma till ro, hon var ledsen och att amma var inte nog. Orolig och ledsen fick vi ta Alvedonen lite tidigare, men hob verkar få så ont av det i rumpan att hon blev hysteriskt ledsen. Efter vyssande somnade hon i vagnen där hon sov till framåt 1 på natten, då var hon igång igen och de gav henne lite morfin. Trots att det gäller hennes välbefinnande så blev jag besviken, nu skulle vi inte få åka hem.

I gonattsamtalet med Rasmus på kvällen sa han att han grät lite varje kväll för att han saknade oss, och jag höll på att gå i bitar, jag längtar hem till alla mina killar.

Dag 3 - hårtvätt och egna kläder

Aaahh, det är bara bra! De goaste sköterskorna tog hand om Lovisa sent igår kväll och jag sov som en stock till halv 6 imorse när de rullade in henne till mig igen. De lossade på ögonbandaget och min lilla going tittade med en liten springa ur det svullna vänstra ögat. Vad tänker hon om detta...

Lycklig och utvilad ammade jag henne lite men hon var inte så intresserad...uähhh, så kom alt upp igen över både mig och henne, fick kalla på hjälp med att få henne ren igen. Det är inte lätt att hantera en liten med ett bandage stort som en fotboll, jag är så rädd att göra det värre för henne.

Tommy kom och han fick se henne med lilla ögonspringan öppen, för första gången sedan måndags morse kunde Lovisa se en skymt av pappa.
Nu var det dax att tvätta håret. Efter att fått morfin kontinueligt var 4:e timme var det ett framsteg att på bara en Alvedon nu ta av förbandet och tvätta håret. Jag hade fasat lite för detta, vad skulle jag få se? Var det Frankenstein? Blod och blåmärken eller vad?

Så åter igen så var det bättre och lättare än jag föreställt mig. Klart att det var läskigt, men mycket var för att jag var rädd för att hon skulle ha ont. Efter att bandaget klippts bort la de henne på rygg över en kudde och med huvet en bit över diskhon och tvättade och sköljde av. Nästan lite så att hon njöt av det.

Får vända denna senare

Får vända denna senare, också..

Får vända denna senare, den med

Sedan tvättade vi av resten av tjocka goa kroppen. Hon var så duktig. Och sedan fick hon äntligen ikläda sig något rosa istället för landstingets särk.

Hon fick vaselin och kompresser på såret för att luckra upp lite blodskorpor och sedan en lite ny näthätta. Jag sa att det ser ut som om hon är en gängmedlem, gänget i Dunsered. Dunsered Sculls! sa Tommy och då gjorde Lovisa hårdrockstecknet med högerhanden. Vi vek oss allihop av skratt.

Lite ny ögonbandage och sedan var det lite vila i sängen. Jag och Tommy tog lite lunch. Kirurgen tittade förbi och även psykologen jag träffat. Allt var som det skulle.

Mamma ville komma och träff oss under eftermiddagen så Tommy åkte hem tidigt var för hämta killarna på skolan och jag la mig för att vila.
För att Lovisas svullnad ska går ner snabbare så bör hon amma och få i sig vätska för att sedan kissa mycket, och eftersom hon varit lite för trött för det så pumpade jag ut och skulle försöka med flaskan. Det har ju varit rätt kört hemma men ny varm tuttemjölk i flaska var gotta. Hon sög i sig och rapade ljudligt efter den maten.
Nu ligger hon ändå på dropp för att det kan kollas bättre vad hon får i sig.

Mamma kom förbi med en smaskig laxmacka och hon fick klämma lite på Lovisa. Eftersom hon sett bilder på hennes svullna ansikte kom det inte som en chock hur hon ser ut, men det är ändå jobbigt. Lovisa fick ta av sig ögonkompresserna när hon var här så hon kunde kika lite på mormor, med båda ögonen.

Eftermiddagen löpte på, kontroller, blöjvägning, kaffe i automaten, TV, ringa hem. Lovisa snusar i sängen brevid mig och jag känner lättnad och glädje. Igår kväll innan jag somnade kom jag på svaret på en av alla frågor jag ställde mig innan. Svaret är: Hon är en fighter!!!

Ni skulle se motståndaren...

Dag 2 - från CIVA till avdelningen

Det var inte lätt, men jag somnade in i en drömlös sömn vid 23-tiden och vaknade vid 5 på morgonen, klädde snabbt om och åkte ner till Lovisa. Natten hade varit lugn, lite knorr men inget som inte lite vyssande och nappen kunde lösa. Hennes ögon och panna hade svullnat ännu mer, det var knappt hon kunde se mig. Men hon var lugn och ville amma lite igen.

Svullnaden var normal men läskig

Allting var stabilt och vi skulle få upp henne på avdelningen där vi skulle få lite mer lugn och ro. Morfinnivån halverades och de 2 nålarna på ena handen togs bort, den på foten, EKG-sladdarna på bröstet, syremätningen på foten och artärslangen från andra handen. Det enda som var kvar var de på övre delen av bröstet där de kan ta prover och ge medicin och katetern. Vi kunde helt plötsligt hantera henne utan ett entourage av slangar.

Lovisa blev av med slangarna innan vi åkte upp på avdelningen

På väg till avdelningen

Nu ligger vi på avdelningen och ett lugn har infunnit sig. Tommy och jag åt lunch och sedan åkte han hem för att gosa med grabbarna. Lovisa kollas varje timme, syresättning och andning och ibland tempen. Hon ammar och tar med sina händer som vanligt. Tar tag i min tröja, sparkar med benen och gottar sig med nappen. Det är så skönt att se det man känner igen hos henne. Katetern togs bort och nu ska blöjorna vägas när jag byter på henne. Kan meddela att en rejäl bajs väger 39 gram.

Om hon ammar ska det noteras om det är rejält eller bara en snutt. Hon har fått dropp så amningen är bara en bonus. Jag får däremot agera ko och mjölka ur med en fantastisk pump för att hålla igång mjölken.

Det enda jag gör egentligen är att ligga i en säng brevid henne, men det är ändå fullt upp och jag fattar inte vart tiden tar vägen.

Det jag är helt chockad över är allt som har hänt, det har gått 1 1/2 dygn men det känns som en evighet. När jag tänker på min oro jag haft så kan jag inte riktigt förstå de känslorna, de känns så överdrivna just nu. Får väl läsa vad jag skrivit för att minnas, eller så är det trötthet som gör att jag förtränger det just nu.

Gossetjejen med fuktigt skydd för ögonen, de ska
 hjälpa svullnaden att gå ner. Det ser värre ut än vad det är.

Dag 1 - Vi har henne igen!

Vi slappade ett tag på rummet och 13,20 ringde mobilen. Operationen var klar och allt hade gått jättebra, hon blev så fin. Nu skulle det ta ett tag innan hon var ompysslad och redo att träffa oss.
En så stor lättnad och så skönt.

Jag slumrade till och vaknade av att en sköterska knackade på och sa att vi fick gå ner och träffa henne. Med kudden kvar i ansiktet tog vi hissen ner.
Att se henne igen, det var så obeskrivligt skönt. Där låg hon igen, vår lilla Lovisa. Huvudet var inlindat i gasbinda och hon hade fuktiga kompresser på ögonen. Hennes lilla kropp i den stora sängen. Massa slangar var kopplade från fötter, händer och bröst. Men det var hon! Jag frågade om jag fick ta på henne och fick till svar: Såklart, det är ditt barn.

Det var så skönt att se henne igen.

Hon fick syrgas från tratten

Kaninen gosade till sig

Mammas goaste tjej vilar gott

Och det var en lite kall men len kind som fick ta emot min första puss. Hennes händer var lindade med gasbinda för de hade slangar fästade vid sig. Men fingertopparna kunde vi smeka och krama. När hon lite knep tillbaka om våra fingrar var det bara lycka. Vi bara satt hos henne.
Hon var lugn och fortfarande inte riktigt vaken så vi passade på att gå och äta lite, på vägen träffade vi på läkaren som opererat henne. Han var mycket positiv och nöjd. Allt hade gått enligt planerna.

En smaklös middag i en tom matsal och vi bara flinade mot varandra. Hur och när hände detta att vi kommit så här långt? All den fasa som jag känt och all rädsla som gjorde mig kräkfärdig var som bortblåst. Lite förvånande och också lite snopet. Varför all denna oro det gick ju jättebra. Det var väl alla mina värsta scenarier som inte blev sanna. Jag hade målat upp det mest nattsvarta och det gick så bra.

Tillbaka hos henne skulle jag försöka mig på att amma denna slangprydda lilla bebis. Men även det gick ju bra, när Lovisa kände igen mitt bröst och bara snuttade på som om det var det mest självklara i världen kände jag att jag fått henne tillbaka.

Tommy slet sig från oss och åkte hem till killarna. Jag och Lovisa gosade vidare och eftersom min sömn varit så gott som obefintlig det senaste dygnen bestämde vi i samråd, jag och nattsköterskan att jag skulle gå till rummet och sova och komma ner på morgonen, pigg och utvilad. De lovade ringa om jag behövdes.

Dag 1 - Operationsdagen

Nu sitter jag här, i en sjukhussäng med stinna bröst som inte ammats sedan 4 i morse. Min lilla fina tjej är i en operationssal några våningar under.

För att ta det från dagens början:
Jag sov ganska bra fram till klockan 3,30 då jag skulle mata Lovisa full, från kl 4 fick hon inte ammas mer. Det gick bra och med hjälp av Snooze fick hon i sig så mycket det bara gick. Vi somnade om och 5,20 gick vi upp för att göra oss redo för avfärd. Mamma (mormor) kom morgonpigg samtidigt som kaffebryggaren puttrade igång. Det var en helt surrealistisk känsla, lite som när värkarna kom för snart 6 månader sedan och mamma kom för att även då passa barnen. Tack mamma för att du ställer upp!
Vi bara la över gullungen i bilstolen, packade in allt, pussade killarna hejdå och gjorde oss redo att åka. I fönstret stod Rasmus med sitt stora leende och vinkade.

Väl på avdelningen fick vi ett eget rum och fick sitta en stund. Lovisa var på sitt alldeles underbaraste humör, jollrade och skrattade och vi fick lite mystid.
Tempen togs och hon fick en Landstingetsärk på sig, det var dax att gå ner till operation.
Vi kom till välbekanta rum och fick träffa narkosen, hon fick lite go medicin i rumpan och hon blev tröttare och tröttare, men fortfarande alldeles underbar och med sitt goa humör både log och skrattade hon mot alla som kom in i rummet. Med underbara rockar och mössa fick vi sedan gå in i en sal där vi satte oss tillrätta och hon fick lite sladdar uppkopplade, sedan la de en mask över hennes lilla mun och näsa, först pratade hon på men efter en stund slappnade hon av och jag fick lägga henne på sängen. Jag sa ett hejdå, vi ses snart igen och sedan fick vi gråtandes lämna henne där.

En fruktansvärd känsla men också på nåt sätt lättande, nu var vi där. Det vi fasat för så länge var verklighet och nu var det inget vi kunde göra. Jag trodde det aldrig, att jag skulle klara det. Jag hade sett framför mig hur jag skulle behöva släpas ifrån henne, hålla mig fast i väggar och dörrar för att slippa skiljas från henne. Men vi gjorde det.

Eftersom det skulle ta många timmar tog vi mod till oss för att gå ut och fika. Logiskt sett så är det ju inte oss de skulle ringa på om något skulle hända, tids nog skulle vi få komma till henne men vi kunde hålla oss ifrån sjukhusområdet ett tag. Vi promenerade hand i hand ner mot Linnégatan och njöt trots allt över att få tid med varandra, kunde både skämta och skratta. En bit från sjukhuset inser jag att jag måste ju pumpa ur för att inte spränga brösten, så det första vi fick göra var att inhandla en bröstpump. På ett kafé fick jag sedan pumpa ur på toaletten. Efter en andra koppen kaffe och en god macka promenerade vi tillbaka till sjukhuset och vi försöker nu vila upp oss. Försöker att inte tänka på vad de gör med Lovisa, bara att det går bra och att vi snart kanske får reda på något.
Det går bättre än vad jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig.

Operationen närmar sig

Ny dag för operationen
Så damp det ner ett brev om att operationen blivit flyttad 2 dagar tidigare, det var väl ok och bra, men sedan fick vi efter ett samtal reda på att det var flyttat ytterligare en vecka tidigare och då började tankarna fara och flyga ordentligt. Det var lite att fixa med, barnvakten skulle bestämmas med, skolan underrättas, kläder köpas och Tommys jobb avslutas en vecka innan. Och det viktigaste, vi måste hålla oss friska!

För att undvika baciller hade vi hållit Jesper hemma från förskoleklassen där både Vattkoppor och halsfluss härjade och vi tyckte att vi klarat oss bra. Rasmus är större och lite bättre på hygienen och går dessutom i 2:an med skolplikt så han var en hjälte och traskade till bussen varje morgon själv.
Vår goaste Rasmus tog det väldigt hårt att det redan var dags för operationen. Han var ledsen över att Lovisa skulle få lida och att vi skulle vara borta hemifrån så länge. Mycket gos och kramar och små samtal med honom. När det så återstod bara 2 dagar, lördag och söndag innan måndagens incheck på Sahlgrenska
var både mina och Tommys nerver på utsidan, Vårt tålamod var lika med noll och orken att vara där för killarna och samtidigt gå med tankarna på Lovisa var hemsk. Det var en lördag med mycket skäll och arga ord. Vi rensade luften under söndagens frukost och lugnet gav nytt tålamod till killarna som självklart behövde oss mer än nånsin, de fick mammatid och gostid. Tyvärr ingen Lovisatid eftersom hon skulle badas 3 gånger med bacilltvätt och var tvungen att hållas ren. Bytte lakan och handdukar som en tok. Lovisa hade några kråkor i näsan och för att få bort dessa tog jag näsdroppar vilket resulterade i att hon nös, och då blev vi helnojjiga över att hon var förkyld och att operationen skulle avblåsas. Det var ett par vidriga dagar i väntan och man ville bara låsa in sig, inte prata med nån eller se någon, bara få tiden att gå. Jag tänkte på att jag aldrig skulle orka göra om detta om det blev uppskjutet, men samtidigt ville jag inte skicka en förkyld Lovisa på operation. Men söndagen kom och gick, det var dax att gå och lägga sig för sista gången på länge hemma i sängen och försöka sova.

Jag vägrar göra detta!

Så kom påsken med påsklov för killarna och ledigt för Tommy, och det fanns tid att tänka...Då kom det över mig igen: Jag går inte med på detta!
Det vi fick som info på inskrivningen var bla att vi skulle försöka få henne att ta ersättning i flaska för det skulle underlätta och de ser hur mycket hon äter. Lilla sötaste Lovisa är som sina bröder, älskar mammas goa mjölk och vill inte ha flaska. Vi gjorde några försök med att Tommy skulle mata henne och jag inte var i närheten, men inte, det gick inget vidare. Detta var jättejobbigt, men ännu jobbigare var att de även tyckte att hon borde lära sig att sova i egen säng eftersom hon kommer att ligga själv på sjukhuset. Att redan behöva skiljas från min lilla var vidrigt, hon trivs så bra på kudden brevid mig eller under armen där hon ofta somnar efter att tuttat på nätterna. Det slet i mig detta, jag har ju en helt annan känsla inför att amma Lovisa, jag vet att det kommer gå över i sinom tid och att hon en dag kommer att sova i egen säng, men det är OK att sova hos mig just nu. Vi sover båda bra så varför inte fortsätta med det. Men nu tvingar mig en annan att skilja oss åt, jävla operation och jävla skit att detta drabbat oss...hennes plats är hos mig!
Jag var även ledsen och upprörd över själva överlämnandet till operationen och maktlösheten när hon är ifrån mig.

Jag och Tommy pratade mycket om detta och vi kan konstatera att vi hanterar detta på olika sätt. Jag behövde nån att prata med.

Genom avdelningen på sjukhuset fick kontakt med och en tid att prata med deras psykolog redan veckan efter. I samma samtal med avdelningen berättade jag om min stora ångest om Lovisas amning och sova i egen säng. Den underbara sköterskan sa ungefär: Skit i det, gör det som du tycker passar er bäst. Att hon ska kunna ta flaska är för att vi ska veta hur mycket hon äter, men det känner ju du själv hur mycket hon ammar och att sova i egen säng, det löser vi.
Jösses, det samtalet gjorde mig lipfärdig och överlycklig. Den kvällen gick jag och la mig med Lovisa så gott brevid mig på kudden och det tuttades så gott den natten.

Hos psykologen
Det var ett skönt och behövligt samtal, det jag fick ut mest var att jag arbetar på rätt sätt med att bearbeta allt. Mina svar på hennes frågor var ungefär det hon skulle råda mig till. Tala om det, skriva om det. Inte googla om vartenda hemskt fall eller läsa om andras olyckor. Lovisas fall är hennes egna unika. Hon sa till mig att hon inte kan säga att allt kommer att gå bra, det kan inte hon veta och det kan ingen veta, men statistiskt sett går det bra. Hon finns på avdelningen under veckorna och finns där om jag behövde prata mer. Skönt!

Efter samtalen med både avdelning och psykolog kändes det lite bättre.

Inskrivning på Sahlgrenska

Så kom då den dagen, 3:e april. Första målet eller milstolpen eller iallafall en av de ödesdigra datumen vi hade i almanackan. Men det var inte så farligt.
Lite pirrig kvällen innan, men barnvakt och allt praktiskt var löst. En liten väska med kläder och Lovisas leksaker var packad och några kexchoklad ifall det skulle bli en lång väntan.
Väl inne på sjukhuset och avd 27 så möttes vi av en go sköterska som förklarade dagen: Vi skulle få träffa läkaren, narkosen, röntga Lovisa och även ett samtal med en sköterska.
Nästan med en gång fick vi prata med läkaren som förklarade hela ingreppet. Han svarade på våra frågor och vi kände oss i trygga händer. Det är sällan det behövs fler än en operation på den här typen av missbildning och Lovisas panna kommer att byggas upp på nytt med en pusselbit ur hennes egen skalle. Den kommer sedan att växa med henne. Han förklarade även att det kommer barn från hela Europa och som gör dessa ingrepp just hos dem. Trots dessa konkreta och läskiga svar på våra undringar kändes det bra, jag bröt inte ens ihop... :-)

Efter lite amning snusade Lovisa och vi fick med en gång möjlighet att ta oss ner för röntgen, fick gå före i kön. Hon vaknade till och tittade lite men somnade om så det blev snabbt taget de bilder de behövde, hon var så duktig.  Av narkosen fick vi senare veta att de kallas mjölknarkos.

Sedan var det tid att prata med en av sköterskorna som med en lång erfarenhet berättade om tiden före operationen då det för oss i familjen är oerhört viktigt att sköta hygienen. Hon får under inga omständigheter vara sjuk när hon opereras då det kan bli allvarliga komplikationer i luftvägar och  i såret. Vi ska bada henne 3 gånger med en speciell tvål kvällen innan och klä henne i rena kläder och rena lakan. Om hon äter mat är sista målet kl 24 och ammas kan hon göra 4 timmar innan. Tack och lov, detta lilla amningsmonster vill ju ha mat jämt... Tiden för själva operationen får vi dagarna innan och även en avstämning om att hon är helt frisk.

Efter lunch fick vi sitta och vänta ett bra tag, men tillslut fick vi gå ner till narkosen och där fick vi veta proceduren för det. Lovisa kommer att få lite lugnande och sedan får vi iklädda grönt följa med in till där de söver henne, där skiljs vi åt...de tar hand om henne...sedan följer den långa väntan...

Alla operationer tar olika lång tid, det ska sövas, sättas nålar och venkateter och detta kan ta olika lång tid beroende på barnet och sedan följer operationenen som kan variera i tid. När den är över får vi träffa läkaren som berättar hur det gått, sedan dröjer det ytterligare nån timme eller två innan hon vaknat upp och allt är under kontroll. Sedan är det 1 dygn på intensiven där vi får fri tillgång, men får inte sova över på. Så jag kommer få en hemskt ensam natt på avd 27 utan min going vid sidan.

Dagen var bra och det kändes tryggt och bra med lite ny information. Jag kände mig på något sätt stärkt och säker på att det skulle gå bra.