Hemma igen - efter 5 dagar

Vi sov gott till halv 6 och Lovisa vaknade och ville ha mat, sedan var hon sitt vanliga glada jag och jag passade på att duscha, frukostbrickan kom in och efter några tuggor på den goa mackan knackade det på dörren.

Lovisa ville gärna sitta upp och leka

En läkare och sköterska kom in. Han hade ju redan fått en redogörelse om natten och att hon fått morfin så han tyckte nog att vi skulle stanna iallafall över dagen för att kunna se hur det går, och sedan se inför natten. Han frågade vilka andra mediciner hon fick och jag svarade vad jag visste, att det bara var Alvedon och morfin om det inte skulle räcka, hm...sa han och sa att han skulle kolla hennes medicinering och strax återkomma.
Han lämnade rummet och jag ringde ledsen hem till Tommy och sa att det såg illa ut att få komma hem idag, jag var ledsen och ville inte göra pojkarna detta, men förstod ju att jag inte kunde lämna avdelningen om inte Lovisas smärtlindring var under kontroll. Tommy höll ju med och sa att vi får avvakta, med en tår i ögat bestämde vi att se dagen an.
En stund senare kom läkaren in igen och räckte fram en lapp till oss.
-Ni har ju inte fått prova de riktiga grejerna, hade hon fått detta inatt hade hon somnat så gott utan morfin!
Jag blev så glad att jag höll på att hoppa ur sängen och krama om honom.
-Jag ska fråga varför de inte gett henne detta istället för morfinet, hon har haft såpass lite smärta att detta kunde använts istället. Om ni anpassar efter dessa maxdoser så kommer ni klara er toppen hemma, så åk ni hem!
Åhhh, det var så ljuva ord, vi hade ett ess i rockärmen, om Alvedonen togs regelbundet kunde denna andra komplettera och hjälpa henne över det kommande dagarna. Nästa telefonsamtal med Tommy blev så härligt!!!

Svullnaden blir mindre för varje timma

Nu skulle vi bara fixa det sista, tvätta hennes hår och ta bort venkatetern, jag fick lagt upp en plan med goaste sköterskan och efter mat och medicin hjälptes vi åt att tvätta huvudet och hon fick försiktigt bort tejpen över grejen som höll fast röret som försett Lovisa med morfin och där prover tagits. Det sista som hörde till sjukhuset, sedan var Lovisa helt fri och kunde vara vår helt fullt ut.

Jag städade undan och packade på vagnen, sa hej då till alla och i ett  lyckorus knallade jag själv ner till huvudingången där de skulle möta mig. Den blicken i ögonen på pojkarna när de såg mig och vi sprang och omfamnade varandra var som hämtat ur en film. Goaste barnen som jag längtat så efter var hos mig igen!!!
Vi släppte varandra och de sneglade ner i vagnen på Lovisa som sov gott, lite på snedden med huvudet så ärret syntes lite. Jesper tittade med fasa och höll för munnen: Stackars lilla dosingen...
Rasmus var väldigt avvaktande och ville knappt titta, men vi förstod att det tar tid att vänja sig. Vi började gå mot bilen, Jesper glatt hoppande med Tommy och Rasmus hjälpte mig att köra Lovisa, hon vaknade till och Rasmus kunde inte hålla sig eller han glömde sig och började med sin härliga storebrors röst gulla och prata henne, när sen leendet kom från Lovisa att hon kände igen honom lossnade det lite för Rasmus.

Bilresan hem var som vanligt och gick bra, väl hemma var det så skönt att sitta i soffan igen och bara slappa.

Rasmus och Jesper studerade Lovisa ibland när de passerade henne. Helt overkligt satt hon igen i sin stol och livet bara flöt på...vi höll kolla på medicintiderna och var vaksamma på hennes rörelser så att hon inte hade ont eller slog sig i huvudet med nån leksak. Allt gick så bra.

Det bara flyter på så bra och jag kan inte fatta att operationen är över och att vi sitter här igen tillsammans. Ett jättestort ärr över hennes skalle är ju beviset men det känns så overkligt.
Jag var lite nervös inför först natten hemma med tanke på den usla sista natten på sjukhuset, men så gott som jag sov de natten hade jag inte gjort på länge, även Lovisa var glad att vara hemma igen.

Nu kan jag inte hålla mig från att ge henne riktig mat,
och morotspurén var så uppskattad

Nam, nam...