Smälta beskedet

Vi var tvugna att lämna avdelningen, vår P-tid gick ut, vi skulle ju inte stanna så länge...
Helt bedövade bestämde vi att Tommy skulle åka tillbaka till jobbet och avsluta och jag skulle hämta pojkarna på bion, så skulle vi ses hemma och prata om det allihop. Kärleken och ömheten för varandra och lilla Lovisa höll på att spränga mig. Man blir så känslig och ömtålig.
Illamående och i chock lämnade jag sjukhuset och körde för att hämta Rasmus och Jesper. De var som om jag körde i en förändrad värld. Allt runt omkring bara gled förbi och av mig. Jag var drabbad av något, se upp här kommer jag. Syns det på bilen, ser ni varningsljusen?

Jag bet ihop, torkade tårarna och hämtade barnen, ville komma hem.
Vi bad killarna sätta sig i soffan, ville berätta något viktigt för dem. Vi sa som det var på barns sätt. Tack och lov att de är så stora att det gå att prata med dem. De blev tysta och ledsna, jag grät och vi kramades. De frågade lite, gosade med Lovisa och tyckte synd om lillasyster. Rasmus som blir 9 i maj förstår på ett sätt och hade frågor och var ledsen. Jesper 7 år nu i mars tar det på ett annat sätt, mer konkret att jaha, då gör vi det, han tycker synd om Lovisa som är så liten. Vi får inte glömma att det är 2 år emellan dem och att de är olika i tankar och person, ta deras reaktioner efter deras förmåga.

De kvällen efter att barnen somnat var hemsk. Utan att hålla masken inför de stora barnen kunde tankarna kretsa runt Lovisa och hennes operation.
En bild som inte ville lämna mig var Lovisa liggandes nersövd, helt orörlig, liten och oskyddad, flera läkare och sköterskor runt om henne, maskiner, sterila redskap, ljus runt min flicka. Var är jag i detta? Utanför utan att kunna hålla hennes lilla hand. Det är ju jag som ska finna där!
På sin höjd har jag tidigare släppt en läkare nära inpå pojkarna för att kolla i halsen, eller ta en vaccinationsspruta. Minns inte ens att de har tagit ett blodprov. Nu ska jag låta någa söva ner mitt barn, skära i henne och såga i hennes skalle. Tänk om dom inte klarar det, har en dålig dag eller bara kör på rutin.

I vågskålen ligger å ena sidan alla dessa hemska tankar och bilder jag lyckas framkalla, å andra sidan ligger dessa vänliga kunniga människor som berättar om att denna operation görs 3 gånger i veckan och är rutin för dem, och att jag dessutom har en granne som är sköterska på dessa operation och som har lovat vara med på just Lovisas. Dessa bilder och farhågor ältade jag och Tommy hela kvällen.
Vi kunde inte få nog av att bara titta på henne och undra hur det ska gå för henne.

Dagarna gick och de första dagarnas kramp, illamående och den ihopsnörda halsen släppte. Det kunde gå flera timmar utan att man började gråta hela tiden. Vi pratade med dem vi orkade prata med och jag beskrev det hela på min Facebooksida. Alla varma hälsningar och tankar till familjen värmde och stärkte mig, det var skönt att känna att vi hade omtanke omkring oss.

Det snurrade ändå i min skalle:
Jag kände mig så hjälplös, jag ska ju kunna skydda mitt barn, att se in i hennes ögon som är rädda och har ont och inte kunna hjälpa henne...vanmakt...


När jag pratar med någon om det känns det efteråt som om jag pratat om nån annan, det är inte min Lovisa, mitt barn som ska få ett Frankenstein ärr i huvet.


Jag vill inte vara den folk tycker synd om. Jag vill inte få menande åhhh eller stackare när de ser Lovisas huvud. Verkligen inte för att jag skäms över henne eller det hon drabbats av utan för att jag vill att hon syns för den goa glada tjej hon är .


Vem kommer hon att bli? Jag känner henne nu som hon är. Kommer jag att känna igen henne?


Hur kan en liten varelse så perfekt ihopsatt vara nåt fel på...


Tänk om hon inte är en fighter...