Plastikkirurgen

Plastikkirurgen


Sedan kom en kallelse till till Plastikkirurgen. På självaste Alla hjärtans dag skulle vi dit. Sjukgymnasten hade jag tagit själv, men tyckte att Tommy skulle med till Sahlgrenska, för att vara 2 som lyssnade. Trodde ju fortfarande bara att vi skulle få besked om att barns skallar är formliga och det kommer rätta till sig. Använd en fluffig kudde så kommer det gå bra. På sin höjd trodde jag att vi skulle få fota henne för att se hur det rättat till sig om ett par år. Med kallelsen fanns en A4 Hälsodeklaration, fram och baksida om en massa saker, nästan första frågan var på ett ungefärom en förälder stannar under operationsdagen... kände att denna är bara onödig men jag fyller i så gott jag kan, det är nog bara standard. Eftersom vår granne Lotta jobbar på denna avdelning hörde jag med henne om hon kände till Dr Giovanni Maltese. De visade sig att hon jobbar med honom och att han är en erfaren läkare och ser många skeva skallar. Hon nämde också att flera operationer i veckan görs med barn, men jag sa att det blir det ju inte för oss, vi ska bara visa upp hennes milt skeva skalle...

Kvällen innan ställde jag frågan till Tommy: Om dom anser att de kan operera för att rent skönhetsmässigt rätta till detta, vill vi det då?  Vi pratade länge om det och kom fram till att vi inte ville det. Med de risker som finns med en operation och narkos så vill vi inte det. Lite skev kan man ju vara och lite krulligt hår kommer täcka henne lite inåtpanna.

Eftersom det var Alla Hjärtans dag så hade vi fixat att killarna var på bio med Niklas med barn, så det fanns lite utrymme för en lunch efter. Såg fram emot dagen, skulle bara klara av läkarbesöket först.

Här kan man ana att Lovisas vänstra sida är lite inåt.

Jag parkerade i P-huset och mötte Tommy där, vi traskade i snömodden till ingången. Vi blev uppropade med en gång och gick med lätta steg in på ett rum, strax kom Dr Giovanni. Han satte sig mitt emot oss och tittade på Lovisa. Jag berättade att vi vart hos sjukgymnastik för nacken och att hennes panna var lite intryckt och att vi fått höra att hon troligen legat intryckt i min mage. Sa allt vi trodde och trott på under hennes första månader. Han tog vid och sa att det beror det inte på, detta är genetiskt och det var förutbestämt att det skulle bli denna missbildning. Kan inte minnas att han ens kände på henne skalle. Sa att det var en för tidigt ihopvuxet söm i skallbenet och detta kräver ett kirurgiskt ingrepp...då kom tårarna...det skönk sakta in vad han sagt..."kirurgiskt ingrepp", det innebär att de ska skära in min flicka, mina tankar snurrade, tårarna rann...hur då, vet jag att jag frågade och han visade på sig själv. -Vi öppnar från öra till öra och släppar på den fog som redan vuxit ihop och sätter ev en benbit med rätt rundning i pannan så den blir normal.
Jag bara grät och han förstod att vi inte haft en susning om detta. Han var väldigt bra och mötte vår chock på ett bra sätt tycker jag. Sedan erbjöd han oss att få gå upp till avdelningen där vi kommer få vara den vecka efter operationen. Sedan berättade han att operationen  tar några timmar och sedan blir det intensivvårdsavdelning det första dygnet när det håller koll på henne hela tiden. Dagen efter får man komma till Avd 27. Där blir man nån vecka. Håret kommer inte rakas av och redan efter nån dag tar de av bandaget och tvättar håret. Hon kommer att bli svullen och kommer få morfin för smärtan. De sätter in en nål i axeln på henne för att kunna ge mediciner direkt, utan att behöva sticka varje gång. Vi lämnade Dr Giovanni i chock men med en slags trygghet ändå, det kändes som om vi hamnat rätt ändå, vi blev så väl mötta, av både erfarenhet och empati. Tack och lov för det i denna stund.

Nästa steg var att fotografera Lovisa för att kunna ha före/efter bilder. En sköterska/fotograf tog bilder från  alla vinklar, vi poserade Lovisa med en konstig overklig känsla i kroppen. Jag var där men ändå inte, det kändes som om det handlade om nån annan. Jag kände mig illamående och bedövad.

Sedan skulle vi få titta på avdelning 27. Långa korridorer med sköterskor, läkare och människor som sprang om varandra. Gamla, halta och lytta...och så vi...med en liten bebis...på ett sjukhus...det stämmer inte...det måste vara fel nånstans. Har de sett fel, han kände ju knappt på Lovisa, kan han ha fel, men varför slå på stora klockan om det inte är allvarligt...

Inne på avdelningen fick vi fatt på en sköterska, vi förklarade att vi skulle komma dit om ca 2 månader med vår Lovisa, då brast det igen för mig och hon visade in oss på ett rum så vi kunde prata ostört.
Vi förklarade chockbeskedet vi precis fått och även denna främmande människa mötte oss med värme och förståelse. Hon förklarade lugnt deras funktion och hur en operation och eftervård av dessa små barn går till.
Hon ville inte riktigt uttala sig om Lovisa eftersom hon inte visste just hennes typ av missbildning. Ja, så är det, mitt barn är missbildat...jobbigt att skriva, jobbigt att säga...när jag skriver om detta tåras ögonen och tittar jag på Lovisa brister det nästan hela tiden. Vet inte om det måste ut eller om jag ska hålla det tillbaka.