Det har gått bra länge nu...att få skriva om det har gjort mig lätt och på nåt sätt renad. Det jag ältar och tänker på, vänder ut och in på dagtid, vid läggdags och ibland när jag vaknar på nätterna det finns nu i texten jag skrivi t ner. En skön känsla.
Så kom det tillbaka, utan förvarning, JAG VILL INTE GÖRA DETTA!
Jag vägrar helt enkelt att utsätta henne för detta. När jag smeker över hennes vackra huvud med spretiga hårtestar så ska det vara så. Komplett och hel. Jag vill inte ha nåt där. Att bara skriva om det gör ont...
Vad är det som gör ont och som stör mig så? Är det ett misslyckande för mig? Känner jag att jag gjort något? Eller inte tillräckligt? Helt ärligt så har jag aldrig klandrat mig själv för att det är nåt fel på Lovisa och det är så skönt att dom tankarna behöver jag inte bearbeta.
Jag vet att det måste göras och att det inte finns nåt alternativ. I det stora hela av Lovisa långa lyckliga liv är detta en liten smärre justering, en förutsättning, för ett härligt liv, det vet jag. Men från det till att jag kan accepera det...går inte just nu.
Det känns som om dagarna fram till operationen tickar ner som om det den dagen smäller, och det sedan inte finns en återvändo till ett normalt liv.
Den förnuftiga Lotta tittar på orden och undar vad det är med mig: Det kommer ju att gå så bra så bra! Klart att det gör!
Gulligaste ljuvligaste lilla goa bebis, min fina Lovisa, vår goa lillasyster och dotter. Vi älskar dig så!
---------------------------------------------
 |
| Gos med storebror Jesper |
Jag tror jag kommit på det, varför det stör mig så, varför det känns som om jag inte kan komma förbi det...det är för att det är nån annan som ska göra henne detta. Som mamma med en ny liten bebis på armen går man alltid stolt och visar upp sitt lilla knyte. Som en del av mig finns Lovisa alltid nära. Allt som händer henne, mat, blöjbyte, klädbyte, klippa naglarna, gulla foten, läggdags, koka nappar, ja allt är det jag eller Tommy som bestämmer över. Utan oss skulle hon vara helt hjälplös.
Nu ska jag överlämna detta till nån annan...det är inte mitt verk det hon ska utsättas för. Det är på deras plan vi ska spela nu...där kan vi som mamma och pappa inte bestämma längre...vi får se på...
-----------------------------------------------------------------------------------
Jaha, detta är ju inte klokt, hjärnan eller hjärtat eller vad det nu är som bestämmer...så var man inne i nästa fas, att man funkar så! Efter att nu ältat och gråtit och kännt mig allmänt ledsen över att Lovisa måste opereras och få ett stort ärr över huvet har jag nu kommit fram till att det går nog bra. Gullungen har börjat få lite blont hår som tittar fram under de mörkare håret. Tänkte då att det kan jag ju acceptera...den förändringen går bra, varför inte acceptera att det är ett ärr där också...Har även vänt det till att ärret är en påminnelse över att ta vara på min tjej och mina andra goa pojkar. Man tänker ju mycket på klyschan: Ta vara på livet, njut av dagen och allt sånt, men gör man det...nej, det glömmer iallafall jag bort i vardagslunken. Ska försöka vända det till nåt positivt, oj en klyscha till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar