Så började det...

Ett barn växer i magen, man är lycklig, förväntansfull, rädd, glad och ja alla känslor passerar. När jag så väntade mitt 3:e barn var mina känslor och tankar mycket på att det är inte förlossningen som är målet, som det var med de 2 första, nu var målet livet som börjar efter att bebisen kommit till oss. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Lovisa behöver opereras redan 6 månader ung.

Extra ultraljud visade på att det med största sannolikhet var en liten flicka vi väntade på. De stolta storebröderna Rasmus 8 och Jesper 6 var så förväntansfulla. Allt var som vanligt under graviditeten, illamående, foglossningar, men det var bara ett genomlida, jag visste ju att det skulle gå över. Den 30:e oktober efter en förhållandevis lätt förlossning kom så lilla goa Lovisa till oss.

Lovisa, bara nån timme gammal i pappas famn.

En alldeles underbar tjej. Lyckan var fullständig och jag gick mallig runt med plastbaljan på BB: Mitt 3:e barn och en liten tjej!
Redan på sjukhuset såg vi fostersvulsten på hennes skalle, men läkaren som gick igenom henne innan hemgång fick lugnat oss att det går ner inom ett par veckor. Det var en  7-8 centimeter lång kam på hennes högra sida av skallen och vi fick förklarat att det var efter att hon tryckt på så under förlossningen, inget konstigt, men det såg läskigt ut. Väl hemma efter några dagar hos storebrorsorna var allting bara underbart, klart att sömnen var spretig och allt var nytt och ovant, men vi fann oss rätt snabbt. Hennes "kam" försvann inte direkt och vi tyckte även att hennes vänstra öga putade ut lite och att pannan var liksom lite intryckt. När Bvc kom på hembesök berättade vi om detta och hon menade att kammen kommer att ge med sig och pannan rättar till sig, barn är så mjuka, se till att hon sover på en mjuk kudde bara.

Här kan man se fostersvulsten på hennes
högra sida, den försvann efter ca 3 veckor.

Veckorna gick och kammen försvann under bara några dagar efter ca 3 veckor, men ögat och pannan var likadan. Strax innan jul märkte vi att hon lutade väldigt åt högersidan. När vi höll henne eller när hon satt i babysittern eller i bilstolen låg hon hela tiden med örat nästan mot axeln. Vi fick en förtidig 2-månaderskontroll där läkaren skickade remiss till ögonläkare för att kolla ögat för att sedan ev gå vidare, för dagen var Lovisa lite bättre i nacken och det togs inte upp något mer ang hennes sneda nacke. Teorin var att hon legat i min mage med den lite intryckta pannan och med snett huvud, vilket gjort hennes nackmuskel lite ansträngd och att pannan blivit lite tilltryckt. Det kändes som en bra teori som jag köpte.



Remiss efter remiss


Remissen till Mölndal och ögonläkaren gick fort, en underbar läkare som gjorde en rejäl genomgång av ögat. Efter pupillvidgande ögondroppar och med hjälp av en sköterska som höll fast Lovisa, jag var genomsvettig och så nära att gråta, visade det att hennes syn och ögon var helt utan anmärkning. I detta läge var undersökningarna av Lovisa som ett bevis på att allt var normalt, det var nästan som om jag gick dit med ett leende på läpparna: jaja, vi får väl göra detta då, fast allt är ju bara bra. Jag intalade mig att det inte fanns något att oroa sig för, mitt barn är perfekt. En mycket klok vän, (läs Ninna) sa ett par kloka ord en gång: Varför gå igenom allt jobbigt 2 gånger. Bättre att förutsätta att allt är bra och ta det jobbiga, om det kommer då. Jag har slutat älta om utifall att det är det eller detta hemska. Efter pappas bortgång i cancer, där känslorna satt på utsidan av kroppen och man gick mellan hopp och förtvivlan dagligen, fick jag en slags hemsk erfarenhet att det går bara att flyta med, jag kan inget göra. Bara vara där just då och nu. Har intagit samma inställning till detta. Ett försvar eller det rätta vet jag inte...

Tillbaka på BVC med vetskap om att ögat var ok, kändes det fortfarande som om det var lite på lek. Lovisa nacke hade nu dratt ihop sig mer och hennes kropp var ibland som en banan åt högersidan. Så BVC-läkaren tittade lite på henne och vände ryggen till och skrev på sin dator 2 nya remisser. En till Friskispraktiken för sjukgymnastik, för en trolig kort muskel på högersidan, inget namn eller något om vad det kunde vara. Jag hörde att hon frågade Bvc-sköterskan om sjukgymnastens namn och det var nästan som en gammal skolkompis, lade därför detta på namn på minnet. Den andra remissen var till Plastikkirurgen på Sahlgrenska. Känner mig gråtfärdig bara att skriva om det nu, jag förstod ingenting då, varför hintade hon inte om något...